Fiskmåsar= sommarlov?

Fiskmåsarna här på västkusten lurar mig. Under min uppväxt i Vikarbyn var måsarna ett tecken på sommarlov. Som jag minns kom deras skränande lagom till sångerna om sommaren och tack för i år. Så när jag nu går på gatan påväg till biblioteket och hör fiskmåsarna väsnas känner jag en lätt doft av syren och tror för några sekunder att jag är sju år och snart har ett oändligt lov framför mig. Men det är ju inte sant. Det är februari. För varmt för vintern och våren är här i dess ställe. Skogen är isfri, så MTB säsongen skulle lika gärna kunna starta nu.
Trots värmen var skidspåren i Åkulla riktigt fina i söndags. Sladdriga och blötisiga, men de höll bra för loppet. Det fungerade också bra att ha 200 personer snurrandes på en tre kilometersbana samtidigt. Trots detta, 15 varv är 13 varv för många för att vara kul. De första rundorna kändes okej, sedan insåg jag hur många varv jag hade kvar och deppade ihop. Mellan varv sju och tio kom optimismen tillbaka och jag tänkte att efter tio varv är jag typ i mål. Resultat, de fem sista varven blev otroligt långa. Men det var kul att åka ett skidlopp, och att familjen Edin var på plats och hejjade.
Loppet är mitt första och sista skidlopp för i år. I morgon blir det cykel med fiskmåsarna. Om det inte är snö ute kan det lika gärna bli sommar på en gång.

Fredrik kom förbi biblioteket och bjöd på skolavslutningsfika. 

/ Angelica