Cyclocross SM

Sist jag tog en SM medalj var det under de svenska mästerskapen i CX på Stora Skuggan för två år sedan, då blev det silver. I lördags tog jag ett brons. Även om man inte ska se sig slagen på förhand tänkte jag att tredjeplatsen var den medalj det skulle vara möjligt att köra om. Vi var fem tjejer som jag trodde kunde fightas om bronset och så blev det. Efter en hårt öppning av Rissveds och Johansson drogs fältet ut ganska snabbt. Ett varv senare hade duon en lucka till mig och Ida Jansson. Vi körde ihop hela loppet, det var långt upp till täten men desto närmre till jagande Åsa Erlandsson och Ida Erngren. På sista varvet råkade Ida Jansson ut för växelhaveri och jag fick en lucka på ungefär tio sekunder, som jag kunde hålla och utöka till mållinjen. En medalj som var riktigt skön att kunna köra hem.

Till UCI loppet dagen efter kände jag mig återhämtad, men hade inte samma tryck i benen. Gjorde ändå ett bra lopp som jag är nöjd med. Kunde hänga på när Saga Molin kom i fatt, tyvärr krängde hon däck när vi hade ungefär två varv kvar. Jag orkade inte hålla farten själv och blev infångad av Ida Erngren, som drog riktigt starkt på platten. I ett lite teknsikare parti utnyttjade jag min fart och fick en lucka som höll i mål, vilket gav mig en fjärde plats.
Banorna var torra och lite hala i kurvorna, fortfarande inget lerrace. Än så länge ser CX säsongen ut att bli billig då dreven och kedjan inte slits så hårt i torrt väder..

Tack alla inblandade för två bra och roliga tävlingar. Nu är det lite lugnare till nästa cup i Eksjö om tre veckor.

Foto; Johan Magnusson.

/ Angelica

Två race- ingen cykeltvätt

Två cyclocrossrace och jag har inte behövt tvätta cykeln en enda gång. Egentligen har cykeln inte tvättats sedan jag och pappa körde intervaller vid Jarlstugan en frostig morgon förra tisdagen. Vackert väder, men ovanligt crossunderlag.
Helgens cuptävlingar ordnades på, för mig, två nya platser. Uppsalas bana var kort med mycket gräs och två långa springbackar. För långa enligt mig. Löpträning är något jag får börja köra för att undvika telefonstolpar varje gång det kommer en trapp eller slänt.
Västerås bjöd också på en lång backe, med sandunderlag för att säkerställa stumma ben. Banan var i övrigt väldigt rolig och vacker, vi cyklade kring en sjö som ramades in av höstens färger.
Helgens resultat blev en vinst och en andraplats. Vilket känns bra.
Nu väntar slagsmål mot tubjulen som (äntligen) är färdigbyggda. Bara limmningen kvar.. Något roligare som också väntar är cx sm nästa helg, kanske kan det komma ett väderomslag och som ger oss ett lerigt race.

Löpbacke i Uppsala. Foto; Göran Eriksson.

Telefonstolpar och sand i Västerås. Foto; Göran Eriksson.

In i dimman, bildligt och bokstavligt

Förra helgen tog mina ben time out, två dagar med cx tävlande följt av en vecka med nya styrkeövningar gjorde sitt.
  Jag och min släkt firada mina morföräldrars födelsedagar med en helg i Sälen. Cyklarna följde med. Pappa, Erika, jag och Conny fick några fina timmar på ett soligt och nästan vindstilla fjäll. Dock var mina ben tvärslut. Jag gnällde. Erika skällde.
"I sommras när du var skadad fick inte jag eller Fredrik säga att vi var helt slut efter ett pass eftersom du inte kunde träna. Var glad att du kan bli trött i benen nu."
Medlidande? Det får jag nog fortsätta leta efter. Eller sluta gnälla och vara glad att kroppen fungerar.

Dagen efter solskensturen gick vi den asfalterade gångvägen upp på fjället vid Högfjällshotellet. Rätt in i dimman. Det kändes som vi var ensamma kvar i världen, lite som i filmerna där resten av befolkningen dött ut och allt är grått. Det enda som finns kvar är en hjälte, några att rädda och hemska framtidsmonster.
Efter en timme kom solen. Och några andra vandrare, skönt att verkligheten inte var som på film.

För att göra en fin övergång från bättre väder till bättre ben så gjorde en helg i Sälen gott för tröttheten. Denna vecka har jag tränat normalt och i morgon väntar cx tävling i Uppsala.

/ Angelica