Jag och min släkt firada mina morföräldrars födelsedagar med en helg i Sälen. Cyklarna följde med. Pappa, Erika, jag och Conny fick några fina timmar på ett soligt och nästan vindstilla fjäll. Dock var mina ben tvärslut. Jag gnällde. Erika skällde.
"I sommras när du var skadad fick inte jag eller Fredrik säga att vi var helt slut efter ett pass eftersom du inte kunde träna. Var glad att du kan bli trött i benen nu."
Medlidande? Det får jag nog fortsätta leta efter. Eller sluta gnälla och vara glad att kroppen fungerar.
Dagen efter solskensturen gick vi den asfalterade gångvägen upp på fjället vid Högfjällshotellet. Rätt in i dimman. Det kändes som vi var ensamma kvar i världen, lite som i filmerna där resten av befolkningen dött ut och allt är grått. Det enda som finns kvar är en hjälte, några att rädda och hemska framtidsmonster.
Efter en timme kom solen. Och några andra vandrare, skönt att verkligheten inte var som på film.
För att göra en fin övergång från bättre väder till bättre ben så gjorde en helg i Sälen gott för tröttheten. Denna vecka har jag tränat normalt och i morgon väntar cx tävling i Uppsala.
/ Angelica
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar