Två armar med kraften av en halv

Jag kommer aldrig vinna Vasaloppet. Vid sex års ålder tyckte jag det var väldigt orättvist att ingen tjej kunde komma först över mållinjen i Mora. I mitt oförståndiga naiva huvud tänkte jag mig att en dag vinna Vasaloppet, även över alla herrar.
Denna plan försvann med åren. På skidgymnasiet gjorde jag inga större ansträngningar för att träna de stackars armarna och mage/rygg.
Jag har inte blivit starkare i takt med mer cyklande och mindre skidåkande. Ändå blir jag både förvånad och arg när jag tar två staktag framåt och glider ett bakåt.
Idag stod det rullskidor på schemat igen med IK Stern. Vi åkte en tio minutersbacke, flack sådan. På vissa ställen behövdes en benspark. För mig behövdes bensparkar hela tiden. Helst nedför också. Trots benens hjälp tog backen aldrig slut. Ingen av de tre gångerna vi körde. På platten blev jag omsprungen av en löpare. Tycker det säger allt. När cykel inte känns motiverande längre finns det andra områden att utveckla.. Men blir det någon gång en Vasaloppsseger kommer jag med säkerhet sitta på en cykel. Och inte vinna över herrarna.

Sen är det en himla tur att skidåkning innehåller en del backar, sol, fem minus och blå burkvalla.